Här följer en liten reseberättelse från min resa till Kamerun mellan 7 och 17 februari 2012. Med på resan var även Anneli som är sjuksköterska som undervisat om folkhälsa och hälsopromotion vid högskola och Anette som har psykolog-bakgrund.
Det som är lite typiskt för resorna till Kamerun är att man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända, utan att det planeras efter hand. Som svensk vill man ju gärna ha en plan med schema dag för dag, timme för timme, men eftersom det händer oförutsedda saker, som att bilens bromsar går sönder eller att det plötsligt inte finns någon elektricitet, så kan man inte planera så långt och man måste vara beredd att ändra sina planer. Denna lilla reseberättelse är dock ett exempel på vad man kan uppleva under två veckor i Kamerun.
Invigning av ungdomscentret i Bandja
Den 9 februari åkte vi 40 mil till Léonies hemby Bandja. Efter att halvvägs ha pausat i Makenene och ätit snabblunch bestående av grillat getkött och en rostad kokbanan anlände vi på eftermiddagen till Bandja. Léonie satte genast i gång med att sätta vänner och bekanta i arbete för att iordningställa av ungdomscentret. Fram på kvällen var arbetet färdigt. Då dök det upp både vuxna och ungdomar. Först talade en ungdomsansvarig från kommunen, sedan talade den lokale kungen av Balako. Därefter hade Léonies medarbetare en diskussion med de närvarande om ansvarsfullhet. Det följdes av gruppdiskussioner där jag plötsligt skulle delta och diskutera om hur vi såg på olika frågor i Sverige. Kvällen avslutades med lite fika och dans.
På ungdomscentrat har Léonie medarbetare som håller lektioner i engelska, data, naturkunskap mm och även samtal kring sex och samlevnad som inte ingår i den vanliga skolundervisningen.
Ungdomens dag den 11 februari 2012 i Bandja
På lördagen var det dags för den årliga ungdomens dag i Kamerun. Vid tio-tiden tog vi plats på paradläktaren. Ungdomarna höll på att ställa upp sig klassvis. Firande inleddes sedan med att scoutkör sjöng nationalsången på både franska och engelska samtidigt som Kameruns flagga hissades. Därefter följer ett halvtimme långt tal via radio från presidenten. Det vänder sig snarare till de vuxna än till ungdomarna. Det handlar om hur många elever som går i skola på olika nivåer, hur många elever som tog studenten förra året och hur många som gått vidare till universitet.
Därefter följer en fantastisk parad av skolelever. Först går de allra yngsta barnen som inte kan vara mer än fem år. Lärarinnorna har fullt sjå med att få elever gå åt rätt håll och rätt takt. Sedan blir eleverna äldre och äldre och så småningom paraderar gymnasieeleverna. Jag uppskattar att omkring 2000 elever passerade förbi. Därefter paraderar representanter för partierna och för olika organisationer. Allra sist tågar Léonies ungdomsorganisation och då får jag och Léonie också tåga i paraden.
Efter paraden följer uppträdande. Några grupper dansar traditionella eller moderna danser. Några klasser uppträder och i små pjäser av uppbygglig natur. En pjäs handlar om krokodilen som klagar på att tuppen gal varje morgon och stämmer tuppen för rätten. En annan handlar om flickan som säljer bananer som får tipset att gå till hotellet istället för där kan man tjäna pengar snabbare. Bananflickan tackar dock vänligt men bestämt nej till detta för hon vill inte få könssjukdomar eller aids…..
Besök hos kungen av Balako
En förmiddag besökte jag tillsammans med Anneli och Anette den traditionelle kungen av Balako. Det var en man i 40-årsåldern, som hade blivit kung när hans far hade avlidit för tio år sedan. Han var förhållandevis ung för att vara kung. I Quest-provinsen finns många små kungadömen som har stolta anor. Även Balako hade en kungalängd som gick tillbaka till 1600-talet.
När vi kom fram blev vi invisade i ett besöksrum där vi fick sätta oss i en soffa. Efter en kort stund kom kungen och satte sig på sin tro, som var en ganska enkel stol, men på väggen bakom fanns en antal symbol, bl a ett leopardskinn, hästsvanspiskor, ett stort porträtt mm. Han berättar om sitt kungadöme och vi ställer en del frågor. Vi får se bilder från en rit, som utfördes vartannat år, där kungen får blad i sin mun för att vara tyst och sedan dansar med barn under tio år som målas med vita streck och dansar med pålar. Detta var tydligen en rit där de rena barnen skulle hjälpa kungen att skrämma bort onda andar från kungariket.
Han tar upp att man har problem att låta de yngsta barnen gå i skolan, efter barnen som är under nio år är för små för att gå den några kilometer långa vägen till skolan. Det finns så många barn så att man skulle kunna ha en förskola och ett lågstadium där. Vi tycker att det väl är en god tanke, och om vi får en beskrivning av hur mycket det skulle kosta att bygga skolan och sedan driva den, så skulle det kanske vara möjligt att samla in pengar i Sverige.
Mötet avslutas med att vi får olika presenter. Jag får ett bälte som används av krigare av Balako-riket. Anneli får ett halsband som visar att hon är en stormor.
Hälsocentral och landsortssjukhus
En förmiddag åkte vi iväg till byn Manga som låg några kilometer utanför Bandja. Där fanns en hälsocentral. Den enda sjukskötaren var ute på tjänsteärende, men det fanns några vårdare som visade oss runt. Man hade några sängplatser för kvinnor, män resp barn. Några kvinnor var inlagda och fick dropp. Det fanns också ett förlossningsrum, där det fanns en enkel brits. Enligt vårdarna skedde de flesta förlossningar där och inte i hemmen. Jag undrade lite försynt vem som hjälpte till vid förlossningen om inte sjuksköterskan var på plats, och det gjorde de själva.
På eftermiddagen åkte vi på ett annat håll till orten Basseu, där den Evangeliska kyrkan i Kamerun hade ett litet sjukhus. Vi fick bara en snabb rundvandring av läkaren dr Tabue Simo, därför att vi hade snubblat in just som man hade ett sjukhusledningsmöte. Det hölls i kyrkan som var en tom lokal utan några kyrkbänkar. De var mycket tacksamma för att vi kom, eftersom det är sällan som utländska besökare kommer utanför de stora städerna och det är fr a landsorten som behöver läkare och vårdpersonal.
Civilisationens museum i Dschang
Civilisationens museum i Dschang
Staden Dschang är en stad som på många sätt liknar Växjö. Det är en stad som är ett administrativt center och man har ett universitet som ligger på ett campus. I denna stad finns också ett museum över civilisationens historia. Detta museum har Léonies bror Sylvain som är arkitekt ritat och låtit bygga.
Museet är på två våningsplan. Bottenvåningen ägnas åt landet Kameruns historia ur olika perspektiv. Såväl förhistoria, traditionell historia som kolonialhistoria redovisas. Ovanvåningen ägnas åt Quest-provinsen alla små kungariken. I denna provins är man mycket stolt över sin historia i allmänhet, och alla kungarikena beskrivs var för sig.
Besök på en kamerunsk vårdcentral i Yaoundé
Under några dagar hade jag möjlighet att följa arbetet på en vårdcentral i huvudstaden Yaoundé. Det var den katolska dispensären i stadsdelen Nkol-Eton. Den drevs i katolska kyrkans regi. Syster Elisabet var chef för vårdcentralen och hade tidigare arbetat i bl a Burkina Faso. Hon drev vårdcentralen med fast hand. Man hade inte läkare alla dagar, utan grundverksamheten sköttes av sjuksköterskor. Vissa dagar hade man dock läkare. Man hade också barnmorskor som skötte mödravården.
Jag följde med sjuksköterskan Jean-Paul Kam, som arbetat där i mer än 30 år. Patienterna kom i en strid ström och fick några snabba frågor: ålder, stadsdel, medicinskt problem, vilka mediciner som man tagit före besöket. Vanligaste problemet var en mamma som kom sitt barn som hettade (il ou elle chauffe), dvs hade feber. Många hade redan tagit malaria-medicin. I de flesta fall beställdes sedan labprover, t ex: blodprov, urinprov och avföringsprov.
När patienter så småningom kom tillbaka förskrevs mediciner i rask takt. Många fick vitamin B-komplex och vitamin C i injektionsform. Vidare skrevs ofta malariamedicin och antibiotika även om man kan misstänka en virusinfektion. Det kändes som den franska traditionen var påtaglig. En smart sak var att barn fick sin första dos på mottagningen. En sköterska hällde upp den flytande medicinen, visade hur mycket skulle tas, och såg till att barnet fick i sig den första dosen.
Jean-Paul berättade att han bara behandlade patienterna upp till en vecka. Om de inte blev bra på den tiden remitterade han dem till något sjukhus.
Patientklientelet liknade mycket det vi hade på vårdcentralerna i Sverige under öppna mottagningens tid, dvs många förkylningspatienter och många lindrigt sjuka patienter. Jag såg ingen riktigt svårt sjuk patient under de dagar jag var på vårdcentralen. Det var stor skillnad på sjukdomspanoramat jämfört med landsortsjukhuset Manyemen där patienterna var betydligt sjukare. Dels hade befolkningen i Yaoundé det bättre, dels finns ju sjukhus att åka till i Yaoundé om man känner sig riktigt sjuk.
I stor skillnad jämfört med Sverige är att patienterna betalar allt själva. Det innebär att man betalar för mottagningsbesöket, för labproverna och för läkemedlen. Ett besök på vårdcentralen innebär också mycket väntan. Man har ingen tidsbeställning, utan patienterna kommer på morgonen och anmäler sig. Sedan får man vänta på besöket, sedan får man vänta på att betala labproverna, därefter för att ta proverna och vänta på svaren. Därefter får man vänta för att träffa sköterskan eller doktorn igen, som förskriver läkemedel, som ska betalas och sedan lämnas ut.
Mitt bland patienterna dök det varje dag upp läkemedelsrepresentanter, som gjorde reklam för hostmediciner, hudkrämer och läkemedel som t ex Ofloxacin. Efter en pratstund satte Jean-Paul sin namnstämpel på representantens redovisningsblankett.
En eftermiddag följde jag också kardiologen Rodrigue Njouogueps blodtrycksmottagning. Det var ganska vanliga blodtryckspatienter, som fick en ganska vanlig blodtrycksbehandling. Patienterna fick läkemedel för 2-4 veckor, och skulle sedan komma tillbaka för uppföljning. Dr Njouoguep blev förvånad, när jag sa att vi skriver ut mediciner för ett helt år till våra blodtryckspatienter. Han tyckte att man möjligen kunde sträcka sig till tre månader om patienter var välreglerad.
Det är spännande att följa arbetet på en vårdcentral som har helt andra förutsättningar än vad vi har i Sverige. Det är intressant att se hur man har funnit andra lösningar. Det är inte självklart att vi här hemma behöver göra som vi alltid har gjort.
Originally published March 1, 2012 by admin.