Jag är tillbaka i Kamerun för en ny sejour, och har som tidigare lovat att berätta om vad jag upplever i landet med en viss inriktning på hälsa- och sjukvård. Det blir dock säkert en eller annan utvikning på annat tema.
Värmekamera
Mycket är sig likt men några nyheter mötte jag redan vid ankomsten. Alla resenärer fick passera en värmekamera, för att man skulle kunna fånga dem som har feber. Detta för att om möjligt tidigt diagnosticera ebola. Jag klarade mig igenom kameran, men jag kan inte låta bli att fundera på hur många som fastnar, och vad man gör med dem. Det har i samband med ebola-epidemin i Väst-Afrika inte dykt upp några ebola-fall i Kamerun. De få exportfall som drabbat bl a Senegal och Nigeria har man hanterat på ett bra sätt, och dessa länder är ju i skrivande stund smittfria.
Hälsosamtal på regementet
Min sambos organisation Dapi Welfare har blivit inbjuden att tala om kostens och motionens betydelse för hälsan. Vi åker till den stora förläggningen i huvudstaden och i en stor samlingssal finns ett hundratal soldater samlade. Léonie informerar om olika aspekter på hälsan. När vi kommer till sjukdomar får jag äran att berätta om de sjukdomar som kan orsakas av dålig kost och för lite motion. Jag får berätta om högt blodtryck, åderförkalkning, hjärtinfarkt, stroke och diabetes på engelska som efter hand översätts till franska. Det är inte alldeles lätt att hålla sig till engelska och låta bli att glida över i franskan. Jag försöker vara tydlig med att det är bättre att förebygga dessa sjukdomar med kost och motion än med läkemedel.
Lite längre fram i presentationen så börjar åhörarna ställa frågor. De flesta frågorna visar på intresse och nyfikenhet och leder till att Léonie får förklara fler hälsoaspekter. En man reser sig upp och säger: Jag äter nyttigt, jag röker inte, jag dricker inte, jag motionerar, jag stressar inte och ändå går jag upp i vikt. Efter själva föreläsningen får de deltagare som önskar komma fram och väga sig, mäta blodtryck och ställa ytterligare frågor. En ung soldat kommer fram till mig och anförtror mig att han visserligen tränar flitigt, men att han röker för mycket och dricker för mycket. Det är inte alldeles lätt att komma med kloka råd på några minuter. Jag tycker att det är bra att han ändå funderar över detta, och föreslår att han ändå ska försöka bestämma en dag för att sluta röka, och att det kan vara klokt att åtminstone halvera alkoholkonsumtionen.
I ett svenskt perspektiv är det lätt att bara tänka på fattigdom och tropiska sjukdomar, när det gäller sjukdomar i Afrika. Samtidigt som det finns fattigdomssjukdomar, så får allt fler vällevnadssjukdomar också. Stroke är till exempel en sjukdom som blir allt vanligare. Möjligheterna till läkemedelsbehandling är begränsad eftersom läkemedel är dyrare här än i Sverige. Desto viktigare är det då att nå ut med ett hälsobudskap.
Räddaren i nöden
Det finns saker som vi tar för självklara i Sverige, så att vi inte vet hur bra vi har det. När jag var här senast deklarerade man stolt i TV att nu skulle en ny färskvattenstation öppna som skulle öka tillgången till vatten med 50 %. Man räknade väl inte att det skulle räcka helt. Ungefär samtidigt deklarerade det stora elbolaget att nu skulle det vara slut på elavbrotten. Alla bunkrar upp vatten i spannar av olika storlekar, men det är sämre med förberedelse för elavbrott.
På morgonen hör jag granne ovanför duscha vid halv sex-tiden, men när jag stiger upp en stund senare är vattnet slut. Det är således sig likt på den fronten. Det är vattenstopp dagligen, men vi ungefär samma tid och inte så länge, så det är mer överkomligt än tidigare. Redan efter någon dag i landet drabbades vi också av strömavbrott på kvällen. Efter mörkret inträde vid 18:30-tiden blir det verkligen mörkt. Man kan titta ut genom fönstret för att se om någon annan del av staden har ljus eller ej, men ofta är det kolsvart.
På lördagskvällen försvinner elen igen. Jag tar fram en nyinköpt lampa från Clas Ohlson som jag har tagit med mig ner. Den ser lite konstig ut, och jag tvekade om jag skulle köpa den, men eftersom den inte var tung gjorde jag det. Det är en vit plastglob som står på en svampfot. Det är en LED-lampa som drivs med tre vanliga batterier. Ett litet tryck på lampan och hela rummet lys upp av ett behagligt ljus, betydligt bekvämare än de ficklampor som jag annars brukar använda. En räddare i nöden för 99 kr. Strömavbrottet visade sig bero på en gasexplosion vid ett ställverk. Det dröjde därför nästan ett dygn innan elen kom tillbaka. Eftersom man är van vid detta så händer inte så mycket. Lite besvärligt kan jag dock tycka det kan vara när man drabbas av en trippel – inget vatten, ingen el och ingen gas. Det är dock en sällsynthet.
Mer besvärligt för mig som svensk är i så fall snarare att få ordning på internetet. Jag trodde att jag bara skulle behöva ladda min wifi-dosa med nya pengar, så skulle det funka. På Camtel frågar de om jag heter Enoc Marchand, men det gör jag ju inte. För att minska kriminalitet måste alla sim-kort vara registrerade på användaren. Det kan man dock bara göra på vissa kontor, och jag skulle inte få detta gjort förrän nästa dag. Min svåger hade dock ett gammalt sim-kort som inte användes längre så det laddades med pengar istället. Det funkar bra med ett usb-modem, men funkar inte alls med min wifi-dosa. Jag tror då att det har med det nya operativsystemet Yosemite i Macen att göra, och internet är fullt med kommentarer att wifi inte funkar som det ska med Yosemite. Jag försöker att tanka ner drivrutiner av olika slag, men inget hjälper. Till sist lämnas wifi-dosa in för besiktning och efter någon dags väntan visar det sig att felet berodde på att en inställning skulle ändras eftersom vi hade bytt sim-kort. Nu hoppas jag att det ska gå smärtfritt framöver, så att jag kan fortsätta läsa Smålandsposten i paddan.
Konsten att köpa en bil
Förra året när vi var här hade vi en Mercedes, men vi hade gjort misstaget att köpa en sportmodell, vilket innebar att den var extra låg och skrapade mycket lätt i vägbulor. Vi lyckades sälja den med inte alltför stor förlust. Denna gång är siktet inställt på en Toyota Rav4, som är en fyrhjulsdriven SUV. Drygt 10 år gamla sådan bilar köps billigt i Europa, transporteras hit och säljs för dubbla priset här. Tanken är få tag i sådan bil för 60-70000 kr.
Vincent och jag jagar runt hos de olika bilförsäljarna i stan. Där det finns obebyggda tomter ställs ett antal begagnade bilar upp till försäljning. Trots att Vincent tidvis åker runt själv går det inte att pressa priset under 85 000 kr, vilket är i mesta laget. Vi tittar på andra märken också, men varje gång är det något lurt. Alla vill helst köpa nyimporterade bilar, eftersom de snabbt slits här och efter ett par verkstadsbesök vet man inte hur mycket som är kvar av bilen…
Vi hittar en Rav4 som rullat ett år i landet, som vi skulle kunna köpa för drygt 60000 kr. Säljaren säger att ägaren bara är i landet någon månad om året så att den knappt har rullat något i landet, men det tror vi inte ett ögonblick på. För att testa bilen åker vi upp på Mont Febe, vilket går bra. Vincent vill dock att en mekaniker ska titta på bilen först. Man upptäcker då att det inte är något ljus på instrumentpanelen. Det saknas en säkring, som gör att fel-lampan inte lyser! Med hjälp av en bildator kan mekanikern konstatera att de finns en del, om än inte stora, problem med bilen.
Det känns inte bra att köpa den bilen. Jakten går vidare. Vi ser en annan bil som står parkerad vid en gata. Vincent diskuterar med en man och priset är inte orimligt, varför vi frågar om vi kan provköra bilen. Det går naturligtvis bra. I baksätet hoppar en tonårspojke in för att se att allt går rätt till. Vi hinner bara köra fem minuter förrän vi blir stoppade i en poliskontroll. Det tar inte många sekunder för polisen att konstatera att bilen inte är besiktigad, saknar försäkring och att skatten inte är betald. Att vi bara provkör bilen. Det köper man inte. Dessutom ska den ha dessa papper i alla fall. Förhandlingarna går trögt för Vincent, men eftersom det inte är vår bil så kan vi ju alltid lämna bilnycklarna till tonårspojken där bak, och ta en taxi tillbaka.
Jag har bestämt mig för att jag ska spela dum turist och prata engelska. En polis börjar diskutera med mig och jag lyckas till en början svara på engelska. Vädjande säger han till mig på franska: ”Men visst kan ni väl tala franska”. Kamerun är ju tvåspråkigt och i officiella sammanhang ska det vara tillåtet att tala antingen engelska eller franska. Av bara farten svarar jag på franska att jag talar lite franska, men ångrar mig direkt efteråt. Han startar genast med att förklara för mig hur allvarligt detta är. Av misstag glider jag hela tiden över i franskan, men för att stressa polisen upprepar jag det jag sagt på engelska också. När poliserna förstår att vi verkligen kommer att lämna bilen och 20 kr senare kan vi åka vidare. Bilen verkade rätt bra, även om den hade rullat fyra år i landet, men efter detta spektakel var jag inte längre intresserad.
När jag en stund senare funderar på var Léonie har de pengar som vi ordnat fram för bilköp, visar det sig att hon har redan köpt en nyimporterad Toyota Rav4 av en kvinna i kvarteret. Jag tycker att det är skönt att det är avklarat, eftersom det där med bilhandel inte är min starkaste sida. När vi passerar Léonies mamma blir bilen i vederbörlig ordning ”arroserad”, dvs nedstänkt med öl, för att den ska fungera bra.
Nollvisionen
Veckan före Världs-Aids-dagen är det gratis hiv-testning på läkarmottagningen. Jag ser ingen jättekö till testningen. Det är bra att testa sig ofta är budskapet. När det inte är gratis kostar ett hiv-test 100 kr här. Till årets Världs-Aids-dag har man en nollvision som egentligen är tre – noll diskrimination, noll nyinsjuknade och noll döda i aids.
Léonies kompis från Umeå Jenet Manyi Agbor vill skapa filmer och gör detta mot alla odds. Se www.mixfilmproduction.com . Nu har hon gjort en 20-minuters film ”Dilemma” som hon vill att jag ska titta på. Det är en kort spelfilm som utspelar sig i den engelskspråkiga delen av Kamerun. Den är charmig på det sättet att den är så typiskt kamerunskt. Det är möjligt att Jenet har öga för det, eftersom hon har bott länge i Sverige, och därmed ser det som man inte ser själva här.
Filmen har tydliga budskap: att testa dig för hiv regelbundet för du vet aldrig när du kan bli smittad; om man testar sig i tid kan man få behandling i tid och slippa bli riktigt sjuk. Trots att filmen är väldigt kamerunsk, tror jag ändå att den skulle funka som diskussionsunderlag i skolor i Sverige.
Målet ligger för nollvisionen ligger lång bort. På bara två veckor har jag fått lämna hiv-besked vid tre tillfällen till personer som befinner sig mitt i livet och är i min ålder. De har alla rekommenderats att göra ett hiv-test eftersom de sökt för symtom som kan bero på hiv. En kvinna möter först min blick utan att blinka och säger: ”C’est la vie”, men en stund senare lägger hon pannan på bordet och gråter tyst.
I Sverige när jag lämnar allvarliga besked rör det sig oftast om ett cancerbesked, men situationen är likartad. Jag brukar ofta väldigt kort lämna huvudbeskedet, och sedan vänta på reaktionen och följa upp med information baserat på vilka frågor som kommer upp. Här är det ju viktigt att tala om att man kan leva länge om man får behandling i tid, och att behandlingen numera är gratis. Det är dock en sanning med modifikation, eftersom du måste först har råd med kompletterande läkarbesök och prover bl a bestämma nivån på CD4-lymfocyterna. Du måste också ha råd att åka och hämta medicinerna var fjortonde dag på en av de särskilda hiv-mottagningarna. Vi har en infektionsläkare på mottagningen som följer upp dessa patienter.
Jag får dock en känsla av att det går i rätt riktning. Att hiv inte är lika laddat som tidigare. Att det är mer accepterat än tidigare. Realiteten är ju att sjukdomen är så pass vanlig, så de flesta har någon i bekantskapskretsen som antingen är hiv-smittad eller sjuk i aids.
Kungligt möte
I går kväll var vi inbjudan på vernissage på Instiute Français, där en utställning med fotografier från 1930 av seder och traditioner i kungadömena i Ouest-provinsen visades. Det är Léonies bror Sylvain Djache Nzefa som är mycket intresserad av den lokala historien och att den blir dokumenterad. Han har verkat för att det har skapats museum i anslutning till de olika chefferierna – kungadömena.
Dagen till ära var den franska ambassadrisen S.E. Mme Christine Robichon på plats. Likaså var sex kungar på plats. Sylvain höll ett tal om vikten att bevara historien. Vi fick sedan en guidning av utställningen. Vi gick precis bakom kungarna, och det var roligt att se när de gemensamt tittade på bilderna och kommenterade dessa. Léonie passade på att fråga om kvinnornas roll och Mafu – kungamodern har alltid spelat en viktig roll.
De gamla fotografierna kom från kungadömet Bandjoun, vars nuvarande kung Kamga var på plats. När jag tidigare varit i Bandjoun med en grupp svenskar, mötte vi honom på gården framför sitt palats. Någon frågade om det var ok att fotografera honom, men han svarade då att det var fel dag i den åttadagarsvecka som man praktiserade där, så att andarna skulle ogilla att han blev fotograferad.
När rundvandring var klar, så tittade en av kungarna på mig och sa: Dig känner jag igen. Ja, det är möjligt att jag har besökt ditt chefferie, svarade jag. Jo, nu vet jag, sa han, det var du som hade en vieux papa som pratade mycket. När vi besökte hans chefferie Bamendjou för två år sedan, kom en störtskur så vi fick sitta kvar och prata en ganska lång stund tills regnet upphörde.
Dags att klä julgranen
Bilen visar att utetemperaturen är 32 grader, samtidigt som AC:n har svårt att orka med. Tillsammans med min chaufför har vi åkt runt och skaffat lite tillbehör till dagens evenemang.
Eftersom det är lite svårt att locka kamerunier att betala för att gå och träna, funderar Léonie på andra alternativ. Det finns ju trots allt andra barn. De som är för unga för att gå i kommunal lekskola behöver ju ta vägen någonstans och mamma och pappa ska kunna arbeta. Inte sällan får mormor eller farmor ta hand om barnen, men det är inte alltid det funkar. Hon funderar därför på att öppna dagis för de allra yngsta. Föräldrarna som lämnar sina barn kan ju fortfarande ha möjlighet att träna på morgnar eller kvällar i samband med att de hämtar eller lämnar sina barn.
Hon har gjort en liten marknadsundersökning över hur mycket det kostar på andra dagis. De som ligger i de välbeställda kvarteren där det även bor utlänningar är mycket dyra. Tanken är att priset för att ha sina barn på Léonies dagis inte ska vara för högt. Hon har också en idé att de som har det lite bättre får betala lite mer och de andra lite mindre.
Hon har också kontakt med ministern för stödjande av kvinnor och familjer. Detta ministerium håller kortare utbildningar för kvinnor för att de ska kunna komma i arbete. Tanken är att Léonie ska kunna anställa några av dessa kvinnor.
I lördags den 20 december var det dags för en liten smygstart. Lokalerna har snyggats till. Det har putsats och målats. När jag kommer dit pågår matlagning för fullt i köket. Barnen ska bjudas på var sitt bröd med en fisk och grönsaksröra i.
Efter hand kommer föräldrar med sina barn. En del lämnar barnen medan andra stannar kvar. Léonie stödjer också ett barnhem. Ett tiotal barn från barnhemmet har också kommit. De äldre barnhemsbarnen som är i tonåren får hjälpa till att sysselsätta de yngre. Sammanlagt kommer drygt ett trettiotal barn i alla åldrar.
Så småningom samlas barnen ihop och det får marschera på rad till det nyklippta trädet som ska funka som julgran. Varje barn får hjälp med att sätta upp någon juldekoration. Sedan får de tåga ner på suterrängplanet. Där låter en fröken barnen få berätta vad de vet om Jesus och krubban. Krubban är inte någon lite bordskrubba, som jag trodde man skulle göra, utan en krubba i naturlig storlek – i varje fall barnstorlek. Väggarna består palm- och bananblad. I själva krubban ligger ett litet Jesus-barn som visar sig vara en vit docka.
Barnen får sjunga några julvisor, och det börjar nästan uppstå lite julkänsla i värmen. Därefter får alla barnen sitta ner och de blir bjudna på lila folerie-dryck, som görs av blomblad av hibiskus och smakar ungefär som slånbärssaft. Efter detta får de var sitt bröd. Maten tystar mun, och det lägger sig en frid över alla nejden.
Krubban i naturlig barnstorlek
Därefter tar leken vid igen. Musik spelas i gympasalen, och stora och små dansar. Barnen upptäcker sedan pilatesbollarna och börjar dansa sittandes på bollarna för att det snart övergår i ett bollkrig. När mörkret har lagt sig är det till sist dags för att avrunda dagen och jag tror att de flesta barnen var nöjda med julfirandet.
Är det någon som är road av att stödja Léonies verksamhet så kan man göra det på olika sätt. Roligast är förstås du kommer hit och upplever verksamheten samtidigt som du kan hjälpa till lite grann. Det går att kombinera med turism med sol och bad.
När vädret är så här…
På mottagningen flyter patienter förbi i en jämn ström. Det är inte som i Sverige där varje kvart är inbokad, utan det är mer oplanerat. Mottagningen är av drop-in-typ. Det gör att man aldrig vet hur många patienter det blir. I början av veckan är det ofta rusning, medan torsdag-fredag är lugnare.
Här börjar det gå mot infektionssäsong. Förkylningar och magsjukor grasserar. Ännu är det inte så mycket malaria, men det förekommer. Det kommer en snuvig, hostig man i trettioårsåldern. Han har en sjukförsäkring via sin anställning, och kommer egentligen bara för att jag ska skriva recept på mediciner så att han slipper betala dem själv. Jag gör ett tappert försök att förklara att snuva och hosta i kombination sällan är tecken på någon allvarligare sjukdom som behöver antibiotika-behandlas. ”Det är inte konstigt att man blir sjuk när vädret är så här”, säger han för att förstärka hur sjuk han är, samtidigt som han tittar ut genom fönstret, där det visserligen är aningens molnigt, men ändå trettio grader i skuggan nu mitt på dagen och runt tjugo grader på morgonen. Jag kan inte låta bli och le lite grann och säga att vi i Sverige inte blir förkylda förrän temperaturen närmar sig nollpunkten.
Dr Bilonga går igenom nattens patienter
Annars känns det som om jag börjar få lite känsla för symtombeskrivningarna för en typisk malaria. Dessa patienter klagar ofta över ”maux de tête” – kraftig huvudvärk och ”des courbatures” – värk eller stelhet i kroppen. Man ser redan på deras rörelsemönster och ansiktsuttryck av det är frågan om. De är sällan förkylda eller hostiga. Tyvärr får vi inte så ofta labbsvar utan vi får behandla efter symtombeskrivningar i väntan på provsvar dagen efter. Det gör att det behandlas i onödan, även om våra bedömningar för det mesta är riktiga. Labbet svarar också ut hur många malariatrofocyter man ser per ml. Värdet kan variera mellan 100 och 100 000. Samtidigt är det svårt att se någon uppenbart samband mellan nivån och sjukdomsgraden. Delvis beror detta på när i tredygnsfasen man tar testet.
Man tar allt mer CRP, men man har inte riktigt känsla för att värdera svaret. Allt över 6 svarar labbet ut som positivt med stora röda siffror. Jag får ägna tid att förklara både för patienter och kolleger att jag inte tycker att CRP upp till 50 är något som ska anses vara i behov av antibiotika.
Jag började skriva detta stycke för ett par veckor sedan, men glömde publicera det. Förra veckan var en riktig malaria-vecka. Nästan varannan patient på mottagningen hade malaria och nästan alla av dussinet sängplatser här var upptagna med patienter som fick behandling mot malaria. Denna vecka har en ny karaktär. Möjligen beror det på att det är julveckan. Nu är nästan alla patienter istället gamla, vilket här innebär mellan 60 och 95 år.
Flera har det som här kallas drepanocytos, men i Sverige kallas för sickle-cell-anemi. En kvinna med drepanocytos är i 60-årsåldern. Vid ronden ser jag att hon hur bröstkorgen skakar till för varje pulsslag och pulsen är en bit över 100. Hon har också en mycket snabb andning. Morgonen därpå får jag redan på att hon ha fått en påse blod, och vid ronden ser hon förvånansvärt opåverkad ut. Det visar sig att hon hade ett blodvärde på 40, och nu efter en påse blod så är det lite bättre. Med 40 i Hb skulle man ha legat på IVA i Sverige, säger jag, och får till svar att det tyckte man här också, men anhöriga tyckte det blev för dyrt, att mamma var för sjuk. Jag undrar lite försiktigt om man följer dessa patienter strukturerat sätt med regelbundna blodtransfusioner, men så är inte fallet. Patienten får söka när hon känner sig sjuk. Ibland kunde man önska att det fanns särskilda sköterske-mottagningar för denna patientgrupp såsom det säkert skulle funnits i Sverige om det hade varit en vanligt förekommande sjukdom.
Själv njuter jag när vädret är så här, även om jag skulle vara ännu gladare och luftkonditioneringen fungerade på den expedition som jag jobbar. Jag har svettats här i en månad nu. Trots att jag sagt till hände i början inte så mycket, men när chefen passerade förbi blev det lite fart på verksamhet, och den söndriga yttre enheten bars bort. Sedan tog den en vecka till innan chefen upptäckte att det fortfarande inte funkade. Då blev det lite fart igen. I fredags eftermiddag hade man så till sist fått ordning på luftkonditioneringen och jag fick svalka några timmar, men i måndags funkade den inte längre. Jag hoppas att alla får en God jul hemma i Sverige.
Läs mer…
Vill du läsa mer om mina tidigare upplevelser kan du klicka på länkarna till höger: Nya perspektiv på Kamerun, Nya äventyr i Kamerun, Medicinska äventyr i Kamerun.
Originally published November 22, 2014 by admin.
8 COMMENTS
Elisabeth Thorsell December 13, 2014
Hej Olof, väldigt intressant och trevligt det du skriver!! Får önska dig och din Léonie en God Jul och Gott Nytt År! / Elisabeth
Ole Kamp December 13, 2014
Det var en rejäl berättelse! Roligt att ha varit där och känna igen sig lite. Vi önskar Er båda glædelig jul och godt nytår!
Hälsar Metta o Ole
mats-olof sander December 15, 2014
Mycket intressant att läsa om dina erfarenheter. Ska själv åka till Rwanda och Uganda om några dagar och försöker se till så att jag inte har feber vid gränskontrollen.Vore kul att se en ping i Google+ också när du har bloggat nåt nytt. Det var en slump att jag råkade titta i Facebook och såg detta. Du har ju en profil, https://plus.google.com/u/0/106119467549671572718/about
Anna Machholm December 18, 2014
Hej Olof!Det var en fantastisk intressant och rolig läsning. Men du skall veta att du är saknad här i lilla Växjö. Je te souhaite, et Léonie, en joyeux Noël et une bonne et heureuse Année. CordialementAnna
Roland December 23, 2014
Hej!
Jag har inte läst din blogg förut, men inser nu vad jag har missat. Intressant inblick i en tillvaro med helt andra förutsättningar än de vi tar för givet.
God Jul!
/ Roland
Anna Egonsson December 29, 2014
Hej Olof!
Vilken härlig läsning. Hade varit roligt att sitta med i bilen Hemma pratat vi ju alltid väder, så jag kan meddela dig att idag är det sol ute och cirka -16 grader, något annorlunda än mot dina +32 grader.
Ha det riktigt gott och Gott Nytt År!//Anna
Lisa Eriksson January 16, 2015
Det är väldigt roligt att läsa och alltid nyttigt med lite perspektivskifte. Må väl/Lisa
Sten Magnusson March 7, 2015
Det var verkligen intressant att läsa det här.
För oss här i Sverige är det tänkvärt bl.a. det du skriver om ström- och vattenförsörjningen med dessa ideliga avbrott du nämner.
Vi alla skulle nog behöva bo åtminstone ett till två år i ett annat land i t.ex. Afrika eller Latinamerika för att se hur vardagslivet fungerar. Som turist brukar man ju besöka t.ex. Kamerun någon vecka men sedan lämnar man ju invånarna med deras vardagsbekymmer och återvänder hem till det välmående Sverige.